Ibland blir det så dåligt att det blir bra… Idag när jag skulle gå en lång runda i skogen med hundarna trampade jag snett i en trappa 200 m hemifrån och trillade. Även om det inte kändes som någon allvarlig skada gjorde det rejält ont, så istället för att fortsätta ut i skogen ändrade jag mina planer till en kort promenad runt bostadsområdet.
När jag var nästan hemma igen började det mullra hotfullt i fjärran och när jag var 100 m hemifrån började det spöregna och braka lös ordentligt. Jag blev blöt och ena hunden blev vettskrämd, men vi var snabbt hemma och kunde njuta av åskans spektakulära skådespel och sommarregnets doft i säkerhet i en åskledarförsedd lägenhet.
Hade jag inte trillat hade jag varit mitt ute i skogen när ovädret kom, det hade tagit mycket längre tid för mig att komma hem igen och hunden hade förmodligen blivit så skrämd att hon aldrig känt sig trygg i den delen av skogen igen. Foten gör inte ont längre, så trots att det kändes jättesurt just då var det tur i oturen att jag trillade och blev tvungen att vända hemåt.
Idaevangeliet 