Sprang på en blogpost idag från en ledarskapskonsult. Så här skrev han:
Förenklat tror jag mig se två typer av människor i samhället.
1. De som följer med strömmen. De funderar inte alltför mycket över vart de vill, och följer in någon mening minsta motståndets lag ungefär som ett löv som flyter nedför en å. De kan leva ett lyckligt liv utan att kämpa, för de har inte valt sitt mål i framtiden.
2. De som simmar uppför strömmen, som laxar. De har tagit ut riktning och mål och gör allt vad de kan för att lära, uppleva och uppnå. De kanske säger att bara döda laxar flyter nedför forsen för de är så övertygade om att meningen med livet är att sätta ut mål och nå dem. De är lyckligast när det händer saker som de själva orsakat. De skapar det liv de vill leva.
Är det inte en ganska sorglig syn? Antingen så bara flyter man med, utan mål eller riktning, eller gör man som laxarna. Laxar kämpar som bekant alldeles vansinnigt för att ta sig uppför strömmen och nå sitt mål. Sedan dör de.
Vem vill leva sitt liv som en lax? Varför måste man hålla på och arbeta ihjäl sig för att nå sina mål?
Man kan ju faktiskt också gå upp ur vattnet och ta den trevliga promenaden längs strömmen till sitt mål. Då kommer man dit man vill, har det trevligt under tiden och förmodligen kommer det visa sig att det går snabbare än att försöka sig på att simma mot strömmen.
Många, inte minst ledare, är alldeles för dåliga på att tänka utanför boxen. Istället för att flyta med strömmen, kör de på utan att reflektera och utgår ifrån att enda sättet är att följa den utstakade vägen och arbeta som en tok mot målet man har bestämt sig för. De är övertygade om att laxens sätt, att kämpa mot strömmen för att nå sitt mål, är det enda sättet. Därför kämpar de envist vidare, utan att stanna upp och fundera på om det finns bättre sätt. De gör som alla andra laxar.
Då blir ju resultaten därefter också, med företag och organisationer som får jobbet gjort, men aldrig på allvar lyfter sig över det medelmåttiga. Vi får människor som visserligen är effektiva under en tid, men aldrig riktigt åstadkommer det där riktigt extraordinära. Trots allt hårt arbete blir de aldrig något utöver det vanliga. Och sedan dör de.
Om våra företagsledare och politiska ledare har laxen som förebild är det kanske inte så konstigt att världen ser ut som den gör.
En bra ledare är en som ser sig omkring efter nya möjligheter, som hela tiden letar nya vägar och mer angelägna mål. Som vågar vara den som tar den nya vägen istället för den som alla andra tar, som inser att hårt arbete inte är det enda sättet och att man kan både njuta längs vägen och nå målet. Som har förmågan att hela tiden lyfta både organisationen som helhet och varje enskild medarbetar till nya, oanade höjder.
Idaevangeliet 