DGL: Nära relationer

on

Äntligen har jag fått tid att fortsätta med min Det Goda Livet-serie. Det här är näst sista delen.

Att vi mår så bra av nära relationer kan åtminstone delvis förklaras med evolutionen. Allt tyder på att våra förfäder, så långt tillbaka som de vi har gemensamt med våra närmsta släktingar, var sociala varelser som levde i grupper. Man tror att tidiga människor levde i små familjegrupper, men att åtminstone vår egen art var väldigt duktiga på att nätverka och upprätthöll relationer även med individer som man inte var nära släkt med. Att leva i grupp gav överlevnadsfördelar och i och med att de individer som lämpade sig bäst för livet i grupp således hade bäst förutsättningar för att föröka sig, har vi genom årtusendena utvecklats till varelser som trivs bäst när vi får vara tillsammans med nära och kära.

Boken How Much Is Enough? kallar den här aspekten av det goda livet för vänskap, men påpekar att det är en viss typ av vänskap och även en del andra relationer man menar. ”Nära relationer” är inte heller helt klockrent, eftersom vi ofta förknippar det med familjen. Här menas dock alla relationer där det finns en ömsesidig respekt och uppskattning för varandra, där man tycker om och bryr sig om varandra för dem man är. Där den andres välfärd känns viktig för mitt eget välmående och min välfärd omvänt upplevs som viktig för min vän.

Det kan vara familjerelationer, men inte i vilken familj som helst. Relationerna mellan medlemmar i en dysfunktionell familj faller inte nödvändigtvis inom ramen för vad jag här menar med nära relationer. Man har med den här definitionen inte en nära relation till ett syskon eller en förälder som man på grund av en konflikt inte har pratat med på flera år, inte heller med en make eller förälder som man på grund av våld är rädd för, eller med en familjemedlem som hela tiden sätter sig själv i första rum och skapar problem och lidande för andra i familjen utan att bry sig om det.

Även vänskap kan i det här fallet vara en nära relation, men inte heller alla former av vänskap räknas. Det blir allt vanligare att våra vänskaper handlar mer om till vilken nytta den kan vara för oss än om att vi verkligen tycker om och bryr oss om en individ. Vi blir vänner för att vi kan vara till nytta för varandra. Vi blir t ex vänner med personer på gymmet för att det är trevligare att ha sällskap när man tränar, eller vi blir vänner med grannen för att det är bra att någon håller ett öga på huset och vattnar blommorna när vi är på semester, eller blir vi vänner med tjejen med hästen i hopp om att få gratis ridlektioner och hon i sin tur blir vän med oss i hopp om att slippa mocka skit varje dag. Eller blir vi vänner med en person för att hen är cool, eller för att hen ser upp till oss och det ger oss en egotripp, etc.

Naturligtvis kan något som började som en sådan ”nyttovänskap” med tiden utvecklas till en mer innerlig och nära vänskap, men det verkar som om många antingen inte inser att det finns något annat än nyttovänskaper, eller att de inte är intresserade av annat än vad de rent konkret kan få ut av vänskapen och därmed inte bryr sig om att skapa djupare relationer. Jag tror att vi helt enkelt har blivit för självupptagna.

En annan sak som kan vara ett hinder för uppkomsten av nära vänskaper är vår besatthet av quick-fixes. Nära relationer växer oftast fram under lång tid och det kräver att man tar sig den tiden om man vill ha en god vänskap. Att bli facebook-vänner skapar inte automatiskt en nära vänskap och inte alla är villiga att lägga ner tillräckligt mycket tid på en vänskap. I en slit-och-slängkultur är det lätt hänt att även människor och ens relationer till dem behandlas som saker som inte har något egentligt värde och som man därför kan göra sig av med.

Inom ramen för vad jag här kallar nära relationer finns även en del relationer som vi inte nödvändigtvis definierar som vänskap, men som i vissa fall utvecklas till mycket nära ömsesidiga relationer. Det kan t ex vara mellan kolleger eller mellan mentor och mentee.

Politiska, kulturella och ekonomiska förutsättningar påverkar hur våra relationer ser ut. Ovan nämnda självupptagenhet och förkärleken för quick-fixes kan eventuellt kopplas till vår moderna kultur. Ett annat exempel är att för att vi ska kunna bli goda vänner krävs att vi kan lita på varandra. Om vi måste konkurrera om livsviktiga saker som mat eller försörjning undergrävs den grund som våra relationer vilar på. Nöd, eller rädsla för nöd, skapar hos vissa en känsla av att man måste se om sitt egna hus först och generositet och medkänsla kommer i andra hand. Under tuffa förhållanden finns det också en rädsla för att ens egna godhet ska missbrukas, att man ska dela med sig men inte få något tillbaka, att man ska bli både sårad och ha gett bort värdefulla resurser utan att få något i gengäld. Man aktar sig då för att skapa alltför nära relationer med andra.

Det intressanta är att under vissa omständigheter blir det tvärt om. Nöden kan föra människor samman också. Nya starka band skapas och man gör uppoffringar för andra när man hjälps åt att ta sig igenom en svår situation. Och om man redan innan nöden slår till har robusta relationer, så kan de ge en massa stöd och hjälp. Trots alla generationer som gått sedan vi lämnade de afrikanska slätterna, trots alla de stora förändringar som skett i våra samhällen under årtusendena, så finns det fortfarande mycket att vinna på att vara tillsammans med andra. Nära relationer ger trygghet, glädje, gemenskap och bekräftelse. Dessa har alla visat sig vara otroligt viktiga för vårt psykologiska välbefinnande.

BFF

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s