DGL: Trygghet

I boken ”How much is enough?” beskrivs trygghet ungefär som när en individ på goda grunder kan förvänta sig att livet ska fortsätta mer eller mindre som vanligt, utan omvälvande förändringar i det politiska, ekonomiska och sociala sammanhanget hen befinner sig i, samt utan brott och våld eller krig och andra övergripande tumultartade samhällsförändringar.

För många är trygghet också att ha ett eget utrymme att dra sig tillbaka till; en privat sfär där man kan fjärma sig från den yttre världen av främlingar och ständigt bombardemang av sinnesintryck som offentligheten utgör. Det är viktigt att ha ett hem, om än aldrig så litet, med väggar och dörrar som skydd så att man kan återhämta sig utan att störas av intrång från oinbjudna. Hemmet kan för vissa utgöra en fast bas som skänker trygghet i en i övrigt föränderlig tillvaro.

Nära relationer, som kommer få ett eget ”kapitel” i den här serien om det goda livet, har också stor betydelse för tryggheten. Är man flera kan man samarbeta. Med starka vänskaps- eller familjeband kan man räkna med att om det krisar till sig, finns det någon som ställer upp för en. Förutsättningen är dock att man själv är generös nog att offra en del av sina egna resurser, ekonomiska eller andra, när någon annan behöver dem. De flesta är villiga att göra en sådan uppoffring för någon de bryr sig om. Många av oss skulle säkert må bra av att bli ännu generösare än vi redan är och utvidga cirkeln för vilka vi är villiga att hjälpa.

Det finns ett starkt samband mellan upplevd trygghet och tillit till folk i allmänhet, inklusive främlingar och samhället i stort. Vi känner oss trygga när vi har tillit till att andra följer lagar, regler och normer och därmed inte utsätter oss för övergrepp, våld, terror eller andra faror. För att man ska känna sig trygg måste man ha tillit till att man inte kommer bli lurad eller bedragen och att saker vi kommer i kontakt med i vår vardag, som vår mat eller våra omgivningar, inte är giftiga eller skadliga på annat sätt.

Ibland verkar det som om trygghet är hopplöst ute nu för tiden. Vi får veta att vi måste acceptera osäkra anställningsvillkor och sämre villkor för den som väl hamnar utanför arbetsmarknaden, av ekonomiska skäl. Vi får dessutom veta att samhället inte har råd med fler insatser för att förebygga brott. Vi blir tillsagda att vi måste gilla läget, bita ihop och bli mer konkurrenskraftiga om vi vill ha en dräglig tillvaro. Det antyds nästan att den som inte gillar den här ordningen är en bakåtsträvande vekling.

Men ett visst mått av trygghet är nödvändigt för vårt välbefinnande. Vi reagerar på stora, oväntade förändringar på samma sätt som vi reagerar på hot. Brist på trygghet gör oss därför sårbara för stress, med allt vad det innebär i form av ökad sjukdoms- och skaderisk. Trygghet i betydelsen förutsägbarhet är också en förutsättning för att vi ska kunna styra över våra liv, planera för våra mål, bygga upp en meningsfull tillvaro samt skapa nära relationer.

Vad vi än tycker om saken så är trygghet idag starkt kopplat till pengar. Tillgången till pengar och således vår ställning på arbetsmarknaden, avgör ofta hur mycket kontroll vi har över våra egna liv. Kontroll ger en känsla av trygghet. Det är som regel din tillgång till pengar som avgör om du kan räkna med att bo kvar i ditt hem. Det avgör också om du har möjlighet att bo på en plats med låg kriminalitet i sunda omgivningar och ofta dessutom om du har råd med mat av bra kvalitet och lätt tillgång till bra vård om du blir sjuk.

Många är rädda för att mista sin försörjning eller att inte ha råd till mat och hyra eller att bli utsatta för brott. Vi svenskar är lyckligt lottade, för det finns ett visst socialt skyddsnät som fångar upp de flesta av oss vid behov. Problemet är snarare att många upplever att det här skyddsnätet inte är tillräckligt omfattande för att vetskapen om att det finns ska ge oss trygghet. Vi vågar inte lita på att vi skulle få all den hjälp som vi skulle behöva och de som redan är t ex arbetslösa eller blivit utsatta för brott och så att säga fått ta del av det här skyddsnätet upplever att det inte är tillräckligt för att ge dem en trygg tillvaro och välbefinnande.

Att vilja kunna känna sig säker på att ha kvar sin försörjning imorgon också eller att vilja ha belysning så att man ser när man går igenom parken på kvällen är inte att vara en trygghetsnarkoman. Den här grundläggande tryggheten är för viktig för att avfärdas av nationalekonomiska skäl i ett så rikt land som Sverige. Den är så viktig att den finns med i FNs deklaration om mänskliga rättigheter:

Artikel 3 lyder ”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.”

Artikel 22 säger att var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet.

I artikel 23 står bland annat att var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

Vidare säger artikel 25 att var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Att ha en rejäl buffert att ta av om något skulle hända ger trygghet. Tyvärr är sparande i mångas ögon tråkigare än att konsumera. Alla kan inte spara. Tyvärr finns det dem som helt enkelt är för fattiga. Men de allra flesta kan, om de vill. Den som har ett jobb kan nästan alltid spara åtminstone litegrann. Däremot väljer många att bo lite större, ha en lite finare bil eller att köpa lite fler eller lite dyrare saker istället för att spara.

Vår konsumtionskultur undergräver sparandet än mer än att bara genom att uppmuntra oss att köpa för våra pengar. Det har på senare år blivit allt vanligare att man tar lån för att kunna köpa saker. Ägande kan ge trygghet. Det man äger kan inte tas ifrån en hur som helst. Saker man äger kan man därför behålla även om ens ekonomi skulle bli sämre och i värsta fall kan man sälja dem för att få loss pengar till livets nödtorft.

Problemet är att när man lånar för att kunna köpa något, försvinner de här fördelarna med ägande. Oavsett hur din ekonomi förändras måste du betala ränta och ofta dessutom betala av på lånet. Ägandet blir en kontinuerlig ekonomisk belastning, en potentiell källa till otrygghet istället för en trygghet, för vad händer om du inte kan betala? Om du säljer något du köpt för lånade pengar, kan du inte utnyttja hela summan som du får vid försäljningen, för en del av pengarna måste förr eller senare gå till att betala för lånet.

Det mest påtagliga exemplet är våra bostäder. Om man har köpt sin bostad med egna pengar, så sitter man väldigt tryggt. Även om man skulle bli av med jobbet så har man tak över huvudet och det ska gå ganska långt innan man måste lämna sitt hem av ekonomiska skäl. Man kan välja att byta det mot ett mindre eller billigare om man vill få loss pengar, men det är i så fall ens egna, strategiska val. Ofta hinner man hitta en annan lösning och få sin ekonomi på fötter igen innan det går så långt att det inte finns andra alternativ än att flytta.

Men nästan ingen har råd att köpa sin bostad utan finansieringshjälp numera. Om man bor i ett hus som man har lånat pengar till sitter man egentligen inte tryggare än en hyresgäst. Du måste betala för lånet även om du blir av med jobbet och om du då inte har någon större buffert, utan det mesta av dina pengar redan har gått åt till konsumtion och att betala för lån, kan det gå utför ganska snabbt. Nästan i samma ögonblick som du inte kan betala för lånet längre, blir du tvungen att flytta. På samma sätt som en hyresgäst som inte betalar hyran blir vräkt.

Det kanske inte vore så dumt att omvärdera våra höga krav på stora, rymliga bostäder fyllda med prylar och istället bo lite billigare, köpa lite mindre och spara lite mer och på så vis slippa oroa oss lika mycket för att förlora det vi trots allt har. Tänk hur mycket trevligare man har det när man inte oroar sig.

En annan fråga som man kan ta ställning till är hur man får sina pengar. Den konventionella inställningen är att det är tryggt att ha en anställning och att driva eget företag endast är för den modige. Men när anställningarna blir osäkrare, kortsiktigare och färre är det kanske dags att omvärdera vilket som är det tryggaste alternativet. Att ha ett eget företag är ingen dans på rosor. Allt ansvar vilar på dig och ingen annan.

Inte alla trivs med ett sådant ansvar. Man kan inte räkna med att lönen trillar in på kontot. Men ansvaret innebär också att man har ett stort handlingsutrymme. Det finns ingen chef som bestämmer villkoren för din anställning. Du anställer dig själv och jobbar åt dig själv. Du bär hela ansvaret, men har också hela makten över ditt arbetsliv. Självbestämmande kan ge en känsla av kontroll, som i sig ger trygghet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s