Konkurrensens pris?

Jag har läst tidningen och tänkt -tänkt på SD och deras kollegor i EU, tänkt på den allt skörare tråd som vår demokrati verkar hänga på, tänkt på hat mot oliktänkande, tänkt på hälsohets, utseendefixering och på religion. Jag ser ett samband.

Det var egentligen en artikel i DN i förrgår som gjorde mig uppmärksam på det. Jag har tillbringat en timme idag på att leta efter den där artikeln för att kunna läsa den igen och länka till den, men jag hittar den inte. Jag minns inte vad den hette eller vem som skrev den. Den gick i alla fall ut på att det är konkurrensen som vi ser i vårt samhälle som ger partier som SD ett sådant uppsving. Kanske inte en totalomfattande samhällsanalys och hela förklaringen, men tänkvärt.

Under de senaste åren har allt mer kommit att handla om konkurrens i vårt samhälle. Alla verksamheter ska konkurrensutsättas och på arbetsmarknaden råder fri konkurrens om arbetskraften men också mellan arbetstagare och inte minst arbetssökare. Underhållningen i tv-sofforna är till stor del tävligar -det tävlas t om i kärlek, som i ”bonde söker fru”. Själva grunden för hela vårt samhälle är idealet om den fria konkurrensen, tävlandet.

Problemet är att i ett samhälle där allt är en tävling finns det förlorare och när det högsta idealet är tävlingen och att vinna, finns det inget utrymme för förloraren. Det finns inget värde för förloraren. Det betyder att det blir otroligt viktigt att vinna, eller åtminstone att undvika att förlora. Man måste undvika det till varje pris, för den som förlorar är ingenting. Allt annat kommer i skymundan, det är bara den egna framgången som räknas. Det här systemet leder till ett ”vi och dem”-tänkande. De är våra motståndare, de är ett hot mot oss och vi måste besegra dem. Hur vi besegrar dem är mindre viktigt eftersom hela vår tillvaro hänger på att vi inte står som förlorare.

Man har inte tid att analysera eller leta på djupet efter lösningar, för medan vi sitter och funderar får motståndarna ett allt för stort försprång. Vi tar oss inte tid till att fundera på vad som verkligen är väsentligt, utan fokuserar på det som är lätt se och lätt att mäta, där man snabbt och lätt kan avgöra vem som vinner och vem som förlorar (den här personen är smal, därför säkert frisk och således en bra anställd, medan tjockisen säkert kommer ha en massa sjukdagar vilket kommer ligga oss till last). I ett samhälle där allt i konkurrensens namn räknas i kronor och ören är den som inte bidrar ekonomiskt inget värd.

Vilka problem vi än har letar vi enkla svar, korta förklaringar och snabba lösningar. Vi letar syndabockar och sätt att måla över skamfläckar med tillfixad statistik eller hårdare straff istället för att förebygga, mer betyg istället för att se till att barnen verkligen lär sig vad som krävs för att bli bra samhällsmedborgare. Vi struntar i att tänka långsiktigt och gå till kärnan. Kanske är det medvetna val, kanske ger rädslan för att förlora oss tunnelseende så att vi inte ser alternativen.

Empati, medmänsklighet, demokrati och mänskliga rättigheter blir en lyx som man inte har råd med. Vi går med på vad som helst, så länge det ger oss en liten fördel gentemot våra konkurrenter. Det enda som spelar någon roll är att vi kan känna oss lite trygga. Vår högsta dröm blir att kunna slappna av och veta att vi inte inte är förlorare.

SD och deras kollegor runt om i EU, såväl som populister i allmänhet, erbjuder med sin enkla världsbild en sådan trygghet. De erbjuder ett väldigt attraktivt alternativ, en tillsynes säker strategi för seger, för dem som känner att de håller på att förlora.

Många anklagar religionen för att, i likhet med SD och liknande politiska organisationer, vara ett hot mot demokratin och tycker det är problematiskt att religionen efter många års tillbakagång nu verkar få mer utrymme i vårt samhälle. Jag tror inte det stämmer. Religionen är inte antidemokratisk i sig. Religionen blir vad man gör den till. Det finns massor av demokratiälskare som är aldrig så religiösa, inklusive underteckand. Jag tror förhållandet är omvänt. Det är samma mekanismer som ligger bakom de antidemokratiska strömningarna som nu fått fler människor att söka sig till religionen.

Religionen blir ett alternativ för den som tror sig hålla på att förlora. Religionen kan ge trygghet och väldigt enkla svar åt den som söker dem. Framförallt kan den som vill, lägga över allt sitt ansvar på religionen. Förlorar man så är det inte för att man är en dålig människa utan guds lag. När de som måste vinna till varje pris, de som ser mänskliga rättigheter och demokrati som hinder för segern, söker sig till religionen för svar och trygghet, tar de dessa uppfattningar med sig. De använder religionen som ett sätt att rättfärdiga sig.

Men notera att det inte är religionen som är orsaken till de antidemokratiska tendenserna här. Orsaken är samhällsklimatet som uppstått som en följd av konkurrensidealet och som finns oberoende av religionen. Orsaken är politiska beslut, baserade på en ideologi där konkurrensen är det högsta idealet.

Jag säger inte att ett visst mått av konkurrens i vissa sammanhang kan vara bra, men OM vi vill ha ett samhälle som bygger på konkurrens och samtidigt slå vakt om demokrati och mänskliga rättigheter, så måste det finnas något även för ”förlorarna”. Det är inte underligt att partier som SD och religiös extremism blomstrar, när det inte finns andra alternativ. Alla måste få en möjlighet att känna att de har ett värde och att det finns någon mening i deras tillvaro.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s