Växa

Förra veckan gjorde jag något som jag aldrig hade gjort förut. Det var något som jag absolut inte ville göra och resultatet blev givetvis katastrof. Men jag gjorde det och jag dog inte. Man kan växa flera meter av sånt.

Jag är en (åtminstone fram till förra veckan) obotlig undvikare. Jag är villig att göra nästan vad som för att undvika saker som jag tror kommer vara obehagliga. Jag har hört ibland folk säga till mig att jag är modig som gör en massa saker som de inte själva skulle våga. Det rör sig naturligtvis inte alls om mod. Jag är väldigt noga med att alltid bara göra sådant jag känner mig trygg med, invanda saker som jag känner till väl.

Nya saker är ofta obehagliga. När nya saker nalkas i fjärran börjar jag febrilt leta efter flyktvägar; anledningar att låta bli eller ursäkter. Jag t om ljuger om det verkar nödvändigt. Mer än en gång har jag fejkat sjukdom för att komma undan. När en lärare glättigt informerade mig om att jag (och alla andra också naturligtvis) måste hålla i ett uppvärmningspass ”gympastyle” för resten av gruppen satte hjärnan därför direkt igång med att leta efter en utväg.

Leda ett gympapass, även om det bara är en kort uppvärmning, är helt nytt för mig. Jag har inget emot att tala inför en grupp om jag kan det jag ska prata om, men ett gympapass?? Så fan heller. Gruppgympa är tillräckligt traumatiskt utan att man ska stå och vara den som alla andra ska titta på och följa.

Det går inte att bara låtsats som om det är ok och sedan råka ha influensan den dagen, för då måste det ändå göras senare. Finns det något tillstånd jag skulle kunna tjata till mig ett sjukintyg för som befriar mig från detta? Kan jag övertala läraren att få slippa om jag gör en annan kompletteringsuppgift istället? Kanske behöver jag inte det där diplomet om fullgjord utbildning trots allt… Om jag gör allt utom just uppvärmningen så får jag ju ändå kompetensen, bara inte ett diplom… Det är ju bara en liten, onödig fraktion av hela utbildningen ändå. Osv osv.

Gör uppgiften eller var utan diplom -och få problem med CSN för att du inte tagit poängen och skäms inför alla du känner för att du inte lyckats göra färdig hela utbildningen -för att du är MISSLYCKAD. Nej, det fanns ingen väg undan. Jag förberedde litegrann, fick prestationsångest och sket sedan i att öva tills det var försent. Tillbringade istället resten av tiden åt att fundera på om man inte skulle vara sjuk på måndag trots allt. Tänkte på bussen dit att det fortfarande inte var försent att åka hem igen och vara ”sjuk”.

Men jag tog mig dit. Tog ett djupt andetag och sa som det var -att jag gärna ville vara först ut, eftersom jag förmodligen aldrig skulle lyckas samla mod till mig och genomföra det om jag fick mer tid på mig att måla upp katastrofscenarier. Fick jag naturligtvis och allt verkade frid och fröjd -tills jag insåg att jag visserligen hade fordralet till skivan med musiken med mig, men inte skivan. Lättad gav jag upp.

Det gjorde inte läraren. Damn you, smartphones med spotify! Han hittade inte låten. Äntligen fick jag ge upp! Ett par andra klasskamrater körde sina program istället och jag var glad som en lärka att slippa. Men någon snäll jäkel tyckte det var synd att jag inte kunde köra mitt uppvärmningsprogram och föreslog att vi letade efter låten på you tube också.

Tyvärr hittade vi låten där och jag blev så illa tvungen att köra mitt uppvärmningsprogram. Det blev som sagt katastrof. Det var i och för sig samma låt som jag hade tänkt använda, men i en mycket snabbare version, vilket gjorde det svårare att hänga med. Jag tappade takten flera gånger, glömde hela tiden av att räkna hur många gånger jag gjort en rörelse så jag visste aldrig när jag skulle byta, och en gång glömde jag fullständigt bort vilket steg det var meningen att jag skulle göra. Det blev inget flyt och jag fick inte till rörelserna bra. Tröjan åkte upp så att man såg fläsket dallra. Hur gruppen bakom mig redde ut de snabba och för många säkert obekanta rörelserna har jag ingen aning om, för jag var för upptagen av att hålla mig på benen själv.

Men jag genomlevde det. Jag bet i det sura äpplet och gjorde det som måste göras trots att det verkade obehagligt innan och trots att det var precis så obehagligt som jag förutsett. Det är gjort. Jag behöver inte gå och ha dåligt samvete för att jag inte gjorde det eller vara nervös och stressad över att ha det hängande över mig. Jag offrade inte utbildningen på grund av feghet. Jag har provat något nytt och skrämmande och varit modig på riktigt. Tydligen klarar jag av det också. Det är så man växer.

2 kommentarer Lägg till

  1. mamma skriver:

    Tänk att vi är sååå lika…

    1. idaevangeliet skriver:

      😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s