Hen

Den här posten är egentligen ett svar till en diskussion jag deltog i på facebook, men jag hoppas att den står sig tillräckligt för sig själv. Ordet ”hen”s vara eller icke vara har ju stötts och blötts ett tag och jag tycker det är intressant att se hur starkt en del reagerar på ett futtigt ord. Det visar på hur stort allvar vi tar vår könsuppfattning, hur enormt stor del den är av vår identitet och hur otroligt rädda många blir när den ifrågasätts.

Jag ska inte ta upp alla aspekter av diskussionen om ordet, eftersom det skulle bli alldeles för stort och ogreppbart för en vanlig blogpost. Jag håller mig till det som facebook-diskussionen handlade om, nämligen hur och när man ska använda ”hen” i barnuppfostran. Jag ska kanske lägga till att jag inte läst genusveteskap eller pedagogik och inte heller särskilt mycket utvecklingspsykologi. Det är möjligt att min begränsade kunskap gör att jag överser viktiga aspekter.

Som en språklig konstruktion tycker jag att ordet ”hen” har sina meriter. Om man t ex inte vet könet på en viss person eller gör ett generellt uttalande tycker jag det är bra istället för att alltid använda ”han” (eller ”hon” för den delen) som norm eller hela tiden säga ”han eller hon” vilket ju är omständigt, eller växla mellan ”han” och ”hon”, vilket blir förvirrande. Jag ser heller inget problem med det när en viss person faktiskt vill bli kallad hen. Det finns ju faktiskt dem som inte känner någon specifik könstillhörighet och föredrar det.

Bakgrunden till just den här posten är att någon ansåg att man inte skulle ”indoktrinera” barn genom att använda ordet ”hen”, utan att de lika gärna kan lära sig att pojkar och flickor är olika från början eftersom de ändå kommer upptäcka det förr eller senare. Jag kan i och för sig hålla med om att man kanske inte behöver använa orden ”hen” i pedagogisk verksamhet vilket jag tar upp i slutet av den här posten, men min åsikt beror av helt andra orsaker.

Det tjänar ingenting till att försöka förneka att det finns skillnader mellan könen. Men när det gäller skillnader hos barn är väl frågan vilket som kommer först; hönan eller ägget? Hur stor del av skillnaderna skapas av omgivningens förväntningar och beteende och hur mycket av skillnaderna uppstår hos barnen på grund av naturliga processer? Och är de skillnaderna som skapas av omgivningens förväntningar snarare än av biologiska skillnader av godo eller ej?

Det finns de som säger att man redan hos tvååringar kan se skillnader i vilka lekar pojkar och flickor föredrar. Men barn plockar upp signaler från omgivningen hela tiden alldeles från början. De är kodade att lära av omgivningens reaktioner. Hur kan man då veta att en tvååring verkligen leker som den gör pga genetisk kodning och inte för att den under två års tid har lärt sig vad som ger bäst utdelning i form av interaktion, uppskattning och uppmuntran från andra? Rent biologiskt är skillnaderna mellan barnen små innan de närmar sig puberteten, så vad kan det då vara som får tvååringar att leka olika trots det?

Problemet just när det gäller barn är att man fortfarande socialiserar in barnen i könsroller som faktiskt inte har mycket med de faktiska skillnaderna mellan könen att göra. Det finns undersökningar som visar att personal (och andra) behandlar barnen olika beroende på om de är flickor eller pojkar i långt större utsträckning än vad de verkliga skillnaderna motiverar. Som tidigare dagisfröken har jag sett hur man bemöter flickor och pojkar olika med egna ögon.

En flicka tillåts t ex väsnas mycket mindre eller får lov att kräva mycket mindre uppmärksamhet än en pojke innan hon blir betraktad som ”jobbig”. Men hur mycket ljud man kan eller bör producera har inget med verkliga könsskillnader att göra. På samma sätt får flickor fortfarande höra att de ska vara duktiga och ta hänsyn till andra (som i ”var nu duktig och ta på dig skorna så vi andra slipper vänta”) oftare än pojkar (tar pojken inte på sig skorna gör någon det åt honom). Det har inte heller någon verklig koppling till verkliga existerande könsskillnader. Båda är fullt kapabla att ta på sig skorna och båda har samma behov att lära sig ta hänsyn till andra.

Gamla barnvisor och sagor är ytterligare ett exempel på hur vi för över könsroller på barnen. Sagorna och visorna är ju jättetrevliga, men det är ett problem att pojkar och flickor, män och kvinnor ofta har ett väldigt stereotypt beteende i dem. Att sockerbagaren är en han är kanske inget stort problem i sig om det inte hade varit för att det är samma mönster som går igen i nästan alla äldre sånger och sagor; många bäckar små…

Omgivningens bemötande påverkar barnens uppfattning om sig själva och sina relationer till andra; sina roller. Det hade varit utmärkt om rollerna endast baserades på verkliga skillnader, men så är det inte. I många fall, som i exemplen ovan, baseras de på ålderdomliga kulturella uppfattningar om hur män och kvinnor ska vara -uppfattningar som knappast kan anses adekvata i ett modernt, demokratiskt samhälle.

Oavsett om man gör det medvetet eller omedvetet, tar man bort mycket av barnens frihet att utveckla sin personlighet naturligt genom att förutsätta att de är på ett visst sätt baserat på utformningen på deras könsorgan (eller hudfärg eller ursprungsland eller föräldrar), eller ständigt mata dem med att pojkar är på ett sätt och flickor på ett annat.

De verkliga skillnaderna mellan flickor och pojkar lär uppstå av sig själva utan att vi prackar på ungarna dem, så det finns ingen risk att oroa sig för att männsikan ska dö ut av den förvirring som uppstår om män och kvinnor plötsligt inte kunde föröka sig på grund av att de glömt vad som är skillnaden mellan flickor och pojkar. Behandla barnen som jämställda INDIVIDER istället. Stöd barnens individuella utveckling istället för att begränsa dem genom att ha förutfattade meningar om vilka skillnader som finns mellan flickor och pojkar.

Även om ”hen” har sina meriter, gör det dock knappast någon nytta i det här sammanhanget. Både barnen och personalen vet ju om det är en flicka eller pojke ändå och kommer bemöta barnet därefter, medvetet eller omedvetet. Användandet av ”hen” kommer inte automatiskt ändra beteendet hos omgivningen och man kan lika gärna ändra beteendet utan att för den sakens skull avskaffa orden ”hon” och ”han”. Det är inte etiketten i sig som spelar roll utan våra förutfattade meningar om vad som är manligt och kvinnligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s