Trygghet och ansvar

Läste Ansvaret för trygghet vilar på samhället, inte på den enskilda tjejen på bloggen Systerskaparna och kände att jag också ville lufta det litegrann. Dels för att jag faktiskt hade en liknande upplevelse bara förra veckan och dels för att jag tycker att skribenten lyfter fram något viktigt.

Jag var på fest i grannstaden och frågan var om jag borde åka hem tidigare än jag egentligen ville för att bussen från stationen hem slutar gå klockan 22, eller om jag kunde tillåta mig risken att ta den 25 minuter långa promenaden hem från stationen, alternativt kosta på mig en taxi.

Jag funderade på hur vältrafikerad vägen var och hur välupplyst. Parken men buskar alldeles invid trottoaren var ett potentiellt problem. Hur säkert är Lund för en ensam kvinna en lördagnatt? Borde jag ta en taxi eller borde jag ha telefonkontakt med någon medan jag går (och vem ids ett 25 min långt telefonsamtal med mig mitt i natten)? Osv osv. Allt sånt där som man som tjej lär sig att fundera på för att vara säker när hon rör sig offentligt kvällstid.

Och så, när man efter mycket funderande bestämt sig för att ta risken och gå hem, för att det för det första är rent skamligt att man ska behöva betala för en taxi (som spyr avgaser) för en så kort sträcka och för det andra för att det borde vara en självklarhet att kunna röra sig fritt; själva promenaden med en visserligen inte särskilt tung men ändock konstant nervös klump i magen: Jag går över vägen här så att jag slipper passera parken med buskarna. Jag kanske borde åkt hem tidigare trots allt! GUD vad fånig jag är, klart att det inte kommer att hända något!… Oj, vad han bakom går snabbt och nu är det ingen annan i närheten heller, hoppas det kommer lite bilar snart.

Inser när jag läser posten på systerskaparna att jag inte är överdrivet försiktig som känner såhär. Det är tydligen verkligheten för fler kvinnor än mig. Så undrar jag: Hur många 30-åriga män funderar i de här banorna när de måste gå hem efter en fest? Någon över huvud taget?

Det här resonemanget om de potentiella riskerna, om de är värda att ta och hur man minimerar dem, kör igång automatiskt varje gång jag rör mig ensam ute om kvällen, för det har jag fått itutat mig sedan barsben att jag måste göra. Varje klok flicka lär sig alla dessa tips och råd som vi ständigt serveras om hur man undviker att bli anfallen av män när man är ute.

Som systerskaparen också så skarpsynt frågar sig: Flickor får alla dessa tipsen om hur man undviker att bli våldtagen, men varför får pojkar inte några tips om hur man undviker att våldta? Om någon tycker att det är för att det inte borde behövas lära män att inte våldta, så räcker det ju med en snabb titt på statistiken för att inse att vissa män helt uppenbart faktiskt behöver lära sig att låta bli att ha sex med ovilliga kvinnor: Enligt BRÅ våldtogs 6509 kvinnor 2011. Ca 98 % av de som begår våldtäkt är män, 97 % av offren är kvinnor.

Varför lämpas ansvaret att undvika att bli våldtagen genom att vidta alla möjliga försiktighetsåtgärder (inte gå ensam, inte ha för sexiga kläder, inte vistas på öde eller mörka platser, inte bli för full, inte på något sätt uppmuntra en man som kan råka surna till om han sedan inte får fitta för att man av någon anledning ångrat sig och inte vill ha sex med honom längre, inte provocera en man så att han kan tänkas vilja hämnas, inte uppträda sexuellt utmanande osv osv osv) över på den enskilda kvinnan?

Det är inte den korta kjolen som är problemet. Det är inte att man vill ta genvägen genom parken eller att man vill kunna gå hem när man känner för det istället för att vänta på de andra, som är problemet. Det är våldtäkten som är kriminell. Det är den som våldtar som är problemet.

Borde det inte vara mannens ansvar att ha lite kontroll över sin sexualitet så att han inte våldtar istället? Verkar det inte mer rimligt att mannen gör den enkla, lilla anpassningen att helt enkelt låta bli att tvinga sig på tjejer, istället för att tjejer ständigt ska behöva tänka på hur de beter sig, hur de klär sig, var de befinner sig och försöka förutse hur varje enskild man de skulle kunna möta skulle kunna reagera på deras beteende och utseende?

När statistiken nu ser ut som den gör, borde inte samhället ta ansvar för att kvinnor tryggt kan röra sig fritt (i samma utsträckning som män -vi lever ju trots allt i ett av världens jämlikaste länder), istället för att ständigt predika för flickor att de måste vara försiktiga?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s