Medmänsklighetshärdsmälta

”Ge mig sjukvård utan felmedicinering”. Det stod en äldre man på en trottoar vid en vältrafikerad gata i Lund med den texten skriven på ett plakat. Han såg arg och ledsen ut och liksom hötte med plakatet åt förbipasserande bilar och flanörer. Jag gick förbi honom, som alla andra. Liksom av en reflex bara gick jag rakt förbi med en neutral, oberörd min, väldigt noga med att inte titta på honom.

Visserligen var jag på väg någonstans och visserligen hade jag en tid att passa, men jag hade inte mer bråttom än att jag hade kunnat åtminstone visa att jag sett honom och hans skylt istället för att ignorera honom. Jag var nyfiken på vad han ville, på vad som fick honom att stå där med den där skylten en söndagförmiddag. Han hade säkert uppskattat om jag visade intresse. Men ändå gick jag bara förbi.

Varför gick jag bara förbi helt automatiskt? Varför stannade jag inte och pratade med honom? Tillgång till sjukvård, och sjukvård utan felmedicinering, är ju viktigt. Och det betydde ju uppenbarligen mycket för honom att göra andra uppmärksamma på det. Så varför ignorerade jag honom? Varför lyssnade jag inte på vad han hade att säga?

Är arg på mig själv. Jag kan ju inte vrida tillbaka tiden och gå och prata med honom, men nästa gång ska jag försöka komma ihåg att stänga av autopiloten och lyssna, även om de står med ett plakat och ser sura ut mitt på en trottoar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s