Vi behöver inte längta tillbaka till naturen

Det här är första delen av 2. För ett tag sedan läste jag We do not return to nature. We are already there på bloggen No Unsacred Place. Sedan dess har jag själv velat blogga på samma tema, men hur jag än vänder och vrider på saken, så kommer jag fram till slutsatsen att jag inte kan säga det bättre själv än vad den skribenten redan har gjort.

Istället för att slita mitt hår och kämpa i mitt anletes svett för att författa något som ändå riskerar att bara bli en blek kopia, nöjer jag mig med att göra en svensk omarbetning som bygger på originaltexten men där jag lagt till egna exempel och egna tankar. Jag rekommenderar dock min läsare att läsa orginalet och kommentarerna, och även blogposten Gut reactions aren’t always right och kommentarerna där, eftersom de egentligen är en fortsättning på diskussionen.

Bloggen handlar om att vi tenderar att betrakta oss själva och våra människoskapta miljöer, städerna, som avskilda från naturen; som icke-natur. Vi definierar natur som något som inte är påverkat av människan. Historiskt sett har vi ansett att människan står över naturen och att den är given till oss att utnyttja. Numera tycker vi oss inte ha naturen som en del i vardagen. Den är något vi måste besöka för att uppleva -vi måste ut i skogen eller till någon öde strand eller till fjällen.

Skribenten ifrågasätter om den här uppdelningen mellan naturen och stadsmiljön är korrekt eller om den kanske rent av är problematisk. Naturen finns överallt, argumenterar hon. Naturen är mikroorganismerna i våra tarmar och i våra avlopp. Det är vinden som blåser runt skyskraporna även om staden är så stor att den påverkar mikroklimatet på platsen. Naturen är regnet som faller på parkeringsplatserna och solskenet. Det är maskrosorna och träden vid vägkanten och getingarna runt uteserveringen.

De växter och djur som finns i staden betraktar vi ofta inte som ”naturliga”. Många av dem ser vi som inkräktare; ogräs, flugor, råttor och ”flygande råttor”. Resten är mer som värdefulla prydnader vars livsvillkor vi vill ha fullständig kontroll över; blommor som ska vara i ordnade plateringar med klara gränser, som någon anställd ska vattna, gallra och pyssla om medan vi andra ska följa lagen ”se men inte röra”. Vi får beundra dem där de är, men ve den som vill plocka en och ta med sig hem, så som vi gör med blommorna i skogen och på ängen; i ”naturen”… och ve det frö från en blomma eller buske som har mage att gro utanför rabatten! I staden ska växter planteras, inte växa av sig själva!

Men de här andra, icke-mänskliga stadsborna är naturen. De är produkten av en naturlig process. De finns i staden för att deras naturliga beteende och livsstil passade för ett liv i staden, jämsides med människan. De gör det som är naturligt för dem och de har upptäckt att det finns fördelar för dem att göra det i staden. När de väl flyttat till staden har de kanske anpassat sig till stadslivet för att kunna dra ännu mer nytta av de nya omgivningarna, men även att anpassa sig är en naturlig process. Det sker överallt hela tiden.

Människan är också naturen. Vi är produkten av evolutionen precis som allt annat. De samhällen vi har byggt har vi byggt just för att våra gener säger åt oss att bygga samhällen. Vi manipulerar med vår omgivning just för att det är vad vi alltid har gjort, det är en del av att vara människa. Skillnaden är bara skalan. Ju längre tiden har gått, desto större påverkan har vi haft på vår omgivning. Vi har gått från grottmålningar till megastäder, från stenrösen till maskiner som spyr koldioxid.

Skillnaden mellan våra mänskliga samhällen och ”naturen” är artificiell och meningslös. Det som skiljer den människoskapta miljön som t ex staden från resten av världen är inte närvaron eller frånvaron av natur, utan snarare skillnaden mellan mänsklig påverkan och vildmark. Inte ens skogen är ”naturlig” om definitionen på natur är ”opåverkad av människan”. Nästan alla skogar vi har i Sverige idag är produkten av de senaste kanske hundra eller femtio årens skogsbruk. De ser inte alls ut som en ”naturlig” skog och består ofta inte ens av samma arter. I Sydsverige har t ex lövträden på många ställen bytts mot barrträn. Inte som en följd av någon form av ”naturlig” utveckling utan för att markägare har planterat barrträd där det tidigare fanns hagar, ängar och lövskog.

Om vi inser att vi själva också är natur och inser att våra människoskapta miljöer också är del av ekosystem, om än kraftigt påverkade av människans aktiviteter, så inser vi också att naturen inte bara är något som de priviligierade kan fly ut till på helger och semestrar och vi andra är avskurna ifrån och ständigt måste längta till. Vi inser också att miljöproblem inte bara är något som finns ”därute”, utan är något här och nu. Vi kan inte avfärda luft- grundvatten- eller markföroreningar bara för att de är i staden. De skadar naturen ändå. Vi inser också att istället för att betrakta städer som ett nödvändigt ont som vi helst skulle slippa, kan vi acceptera att städer har många stora fördelar, t om för naturen, och leta efter sätt att göra dem sundare och trevligare att leva i.

Istället för att se våra samhällen som ett undantag från naturen kan vi se dem som en del av den helhet som är naturen. Vi människor är beroende av vissa arter även om vi bor i staden. Alla de arterna trivs inte i staden. De behöver få vara lite längre bort från människorna och i andra miljöer. Andra arter kan få ett nytt hem i staden. Biet är ett sådant exempel. När ängar och hagar till stor del bytts mot monokultur i form av stora besprutade sädesfält eller barrskog, har biet fått svårt att klara sig. Bina har under de senaste årtiondena blivit färre, trots att är nyckelfigurer i många ekosystem eftersom de är viktiga pollinerare. Växterna är beroende av dem för att överleva och vi är beroende av växterna för att få mat.

I stadens parker, trädgårdar och balkonglådor finns nu det mångfald av blommor som försvunnit från landsbygden och som bina är beroende av för att överleva. Biodling i stadsmiljö har blivit mer och mer populärt och bland andra invånarna i städer som Malmö och Köpenhamn kan numera njuta av lokal, stadsodlad honung. På så vis kan staden spela en viktig roll för binas – och därmed vår egna -överlevnad (om än helst jämsides med ett mer ekologiskt hållbart jord- och skogsbruk).

Att samla människor i städer ger stordriftsfördelar. Men det krävs planering och eftertanke. Om man har en bra infrastruktur blir transporttider och -sträckor mindre när viktiga funktioner ligger nära varandra. Vi får mer tid till annat och använder mindre avgaser. Koncentrationen av människor gör det också lättare att få saker som berikar vår tillvaro som t ex kulturliv att gå runt ekonomiskt. Det finns fler besökare till bibliotek, museer, teatrar etc i en stad. Lägenheter förbrukar mindre energi till uppvärmning än fristående hus.

Vi tar upp mindre plats om vi är samlade i en stad än vi gör om alla ska bo i eget hus med en stor egen trädgård, vilket betyder att vi inkräktar mindre på resten av naturen och ger mer plats åt andra arter som inte trivs lika bra i människans närvaro. Omvänt kan vi också hålla oss själva på behörigt avstånd från de delar av naturen vi inte är så förtjusta i -som vargen som många svenskar tycker så illa om. Bor man mitt i ett vargrevir och är ute och ränner i skog och mark så får man liksom leva med att träffa på en varg då och då. Vill man inte träffa vargar kan man slippa genom att bosätta sig någonstans där vargen inte trivs, t ex i en stad.

Vill vi få bukt med miljöförstöringen kan inte alla bo på landet, med närhet till vad vi lärt oss att betrakta som ”naturen”, dvs människoskapta hagar, ängar och skogsbruk. Ännu mindre kan vi allihop leva i vildmarken där spåren av människorna är färre. Det kunde man på stenåldern, men inte med en befolkning på 9 miljarder (som vi sannolikt är 2050) där många förväntar sig -och alla borde ha rätt till – modern sjukvård, utbildning, skydd för väder och vind, mat och vatten. För miljöns skull behöver vi bli bättre på att ta vara på de fördelarna som vi kan få av att vara samlade i städer. Vi måste sluta svartmåla våra städer som naturens fiende. Vi måste också släppa den felaktiga bilden av att man är närmare naturen och per automatik miljövänligare om man är på landet.

2 kommentarer Lägg till

  1. Sofia skriver:

    Tycker mycket om det här inlägget …

    1. idaevangeliet skriver:

      tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s