Tog en ny paus från bloggandet. Ingen inspiration! Kan konstatera att världen inte gick under den här veckan heller, som vissa gärna ville hävda att den skulle. Fast nåt är det som inte stämmer.
Häromdagen var det mörkmåneträff i Vanadis. Vi gjorde i vanlig ordning en genomgång om vad som hänt sedan sist och var vi liksom befinner oss på livets väg just nu. Många av oss kände sig lite i otakt med sig själva. Håglöshet, rastlöshet, tomhet och liknande lider vi av nästan allihop, verkar det som. Vi är inte riktigt nöjda, men vet inte riktigt vad vi ska göra åt det.
Vi vill egentligen ingenting annat än att sitta i soffan med något varmt på oss och något varmt att hälla i oss och titta på gamla avsnitt av favorit-tvserien, eller rent av nån tvserie som vi under vanliga omständigheter bara tycker är sådär bra. Vi vill inte riktigt vara en del av resten av världen; vill hellre stå utanför, helst lite undangömda och lämnade ifred, än att delta.
Man försöker köra på som vanligt, men det känns som om nån lagt i handbromsen. Det går trögt och egentligen känns det som om man hellre borde bara stanna än att köra vidare.
Själv har jag utvecklat närmast parasitiska drag. Jag läser bloggar. Det är så skönt att sitta och bli serverad kloka ord och inspirerande idéer i lagom stora munsbitar, utan att prestera något som helst själv. Jag bara gumlar i mig alla andras upplevelser och tankar utan att varken uppleva eller tänka något själv. Life by proxy, med morotssoppa i stor mugg och huvud och axlar inslagna i en schal. Vad skönt det är!
Någon sa nåt i stil med ”Jag trodde det var jag som höll på att bli galen, men det är tydligen helt normalt. Eller håller vi allihop på att bli galna, men då gör det inget -då kan vi ju vara galna tillsammans åtminstone.” Vad skönt det är att det inte bara är jag, utan åtminstone 5-6 stycken till! Det är kanske ok att ta en skön paus och vänta tills det känns lite mera rätt, innan vi fortsätter.
Kanske är det något i energierna; kanske är det en kommande domedag som rubbar vibrationerna. Eller så är det bara höst efter ett ganska turbulent år.
Idaevangeliet 
Det är precis så jag känner också… skönt att höra att det inte bara är jag. Jag vet inte heller om det är den annalkande vintern, eller något mer personligt. Med lite tur går det att ta reda på det…
ja… jag har hört det från flera sedan jag skrev den här posten. det är ju trots allt lite uppmuntrande att man inte är ensam. hoppas vi allesammans får tillbaka vår vanliga form snart 🙂