Gudar, hundar och andragradsekvationer

Sitter på balkongen och tankar sol, flankerad av vardagsvargarna. Borde läsa något om systemdesign, men hänfaller åt filosofering istället. Livet med vardagsvargar har gjort en sak tydlig: De kan inte lösa andragradsekvationer. Deras hjärna kan helt enkelt inte greppa sånt.

Däremot är de bra på andra saker som t ex att leta upp och äta ruttna kaniner eller gräva gropar i gräsmattan. Sagt på ett annat sätt: De är bra på sånt som evolutionen har anpassat dem till. Samma sak gäller människan.

Vi kan förstå och räkna ut väldigt mycket, men det finns kanske saker som vi är mer eller mindre omedvetna om eller som vårt intellekt aldrig skulle kunna greppa hur vi än försökte; som en hund som en duktig tränare visserligen skulle kunna motivera att vilja lösa den där ekvationen, men som ändå aldrig kommer att fatta vad det handlar om. Det finns helt enkelt inte rätt verktyg i hundens hjärna.

Det, mina vänner, är ett av skälen till att en som har fler högskolepoäng än hon ids räkna och med en förkärlek till vetenskap ändå kan tillåta sig att tro på sina gudar. För lika lite som en hund kan uppfinna ett sätt att lösa ekvationer, lika lite kan vi kanske uppfinna ett sätt att slutgiltligt bevisa om det finns något gudomligt.

Evolutionen har kanske helt enkelt inte haft skäl att utrusta oss med den sortens intellektuella förmågor som krävs för att till fullo förstå gudarna och inlemma dem inom ramarna för det vi betraktar som vetenskap. Men om andragradsekvationer ändå kan existera, trots att hundar inte vet om det och somliga människor för övrigt tvivlar, så kanske gudar kan också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s